Ören och Alhagens våtmark

Torö är en ganska stor ö belägen i de södra delarna av Stockholms innerskärgård och cirka 6-7 km sydväst om Nynäshamns centralort. Längst söderut på Torö ligger Örens naturreservat. Ören är en platt sandudde omgiven av breda stenstränder och för övrigt bevuxen med i huvudsak tallskog. Här hittar man också många sällsynta strandväxter. Öruddens natur är säregen och man blir lätt fascinerad av denna plats oberoende vilken årstid man är där. Platsen är känd för att vara en av Stockholms bästa sträckfågellokaler men här trivs också vind-och- vågsurfare samt på senare år även kitesurfare. Fritidsfiskare stöter man också på härute. Tillgången på havslaxöring lär vara god.

Jag har för vana att besöka reservatet några gånger per år. Det blir oftast tidigt på våren och på hösten. Då förstår ni säkert att det är fågelsträcken som lockar mig. Men några gånger har jag varit där varma sommardagar En simtur i havet och sedan meditation på en klippa med den vackra skärgårdsnaturen som kuliss är inget dåligt alternativ till fågelskådande i snålblåst och minusgrader.

Idag kom vi till Ören vid 10-tiden. Sol och förhöjd temperatur var utlovad. Men det löftet var inget värt för solen lyckades aldrig tränga sig igenom det relativt tunna molntäcket. Istället mötte en frisk sydvästlig vind oss när vi kom fram till stranden. Snön var till stor del försvunnen men ett 5-6 m brett lager av issörja låg och guppade mot strandkanten. Någon skådare hade redan stått och spanat på sträcken sedan sextiden på morgonen. Vi blev orienterade om vad vi missat. Men efter ett tag så gavs reprisföreställningar av de flesta arterna så vi kände oss inte på något sätt besvikna över att vi inte hade infunnit oss i gryningen.

Något glädjande var att vi såg överraskande mycket ejder. Denna fågel har ju på ett dramatiskt sätt minskat i antal längs hela landets kuster. Någon bra förklaring till detta fenomen finns inte. När flockarna flög förbi så kunde man inte undgå att hoppas på att ejdrarna inte var på väg till Åland. På denna ö har man som tradition och numera nöje att skjuta sjöfågel under våren när fåglarna gör sig redo för häckning. I år har dessutom Ålands landskapsregering givit tillstånd till utökad jakt på bl.a. ejder. Denna vår får man skjuta 10 000 ex fler än förra året. Fullständigt vansinnigt!

Efter ett tag drog vi oss bort till den norra sidan av udden för att finna en plats med lite lä så att vi kunde inta medhavd matsäck under något så när anständiga förhållanden. Därefter bar det av till nästa lokal.

Alhagens våtmark ligger några kilometer norr om Nynäshamn jämte den gamla länsväg 73. Våtmarken är delvis konstgjord. Den ingår nämligen i Nynäshamn anläggningar för att rena kommunens avlopp. Alhagens våtmark är sista steget i denna process och den används för att på ett biologiskt sätt ta hand om renat avloppsvatten. Vattnet passerar träskområden och konstgjorda dammar innan det släpps ut i Östersjön. Området genomkorsas av stigar och bildar ett lättillgängligt och annorlunda stycke natur.

Vår tanke var att gå till våtmarkens utlopp. Men det visade sig att de på sommaren lättgångna stigarna nu var övertäckta med snö och is, vilket medförde att vi bestämde oss för att endast ta en mycket liten tur in i området. Dammarna hade börjat bli isfria och sångsvanar och olika änder simmade omkring och sökte föda. Som säkra vårtecken visade sig starar och årets första tofsvipa.

Totalt under dagen såg vi kanske ett trettiotal arter varav flera för första gången i år, bl.a. en strandskata som stod och frös på ett litet isbelagt skär utanför Örudden. Vi tyckte att vi kunde lägga ytterligare en trevlig och väl använd dag till handlingarna.